Det näst värsta jag någonsin gjort är att förlora mig själv i en annan människa. Att helt och hållet släppa vem jag är och allt det jag står för i ett desperat försök att passa in i ett liv där jag inte har något värde. Det absolut värsta jag någonsin gjort är att tillåta en annan människa få mig att känna mig dålig över detta. Att tillåta en annan människa få mig att känna mig dålig för att jag inte kan lita på denne, när det var just denna människa som gång på gång krossade och stampade på den tillit jag gav. Hur fan kan man ens stå rakryggad och ifrågasätta detta. Hur fan har man ens mage att jämföra det med någon annan.

 

Ingenting kan slå ner en så mycket som när man ger något sitt allt och det fortfarande inte räcker till. När man ger sitt allt och ändå inte blir sedd. Och jag gav mitt allt. Jag gav mer än vad jag hade. Tillbaka fick jag svek, brutna löften och nonchalant beteende. Det bröt ned mig och krossade mig, något så fruktansvärt. Samma tanke har funnits i mitt huvud i flera år nu: Varför räcker jag inte till?

 

Men jag räcker till. Jag räcker till så sjukt jävla mycket, så varför är det jag som ska vara ledsen? Det är inte jag som har brutit mina löften, nonchalerat det faktum att jag gjort någon illa och svikit den tillit jag fått. Jag kan ta stolthet i att jag hållt fast vid mina löften, att jag alltid funnits där när jag lovat och att jag ständigt kämpat för en annan människa. Det kommer till slut en punkt när man måste inse att man gjort för mycket för en person. När saker och ting inte längre ligger i ens händer. Jag hade önskat att jag hade haft styrkan till att inse det tidigare.

 

Den här textens är helt för min egen skull. Jag behöver ventilera. Hela jag är fylld av så mycket känslor att jag snart inte vet var jag ska ta vägen. Att skriva en text i min blogg är ett sätt att få det ur mig. Att veta att den finns där på min blogg är en bra mycket större tröst än att ha den i någon mapp på datorn. Jag vet att personen den gäller aldrig kommer att läsa det här, och det är inte heller meningen. Jag kommer aldrig få det closure jag vill ha. Jag kommer aldrig få den ursäkt, det erkännande eller den förklaring jag behöver. Jag har äntligen förstått det, efter dessa år, men det betyder inte att jag accepterar det. Efter allt som varit får jag nöja mig med det här. En text på den blogg som följt mig i över 8 år. Och det är fasen inte så illa det heller.