Jag vet inte om det är någon idé att ens försöka beskriva känslan som infinner sig när man precis klarat ett tv-spel man suttit klistrad vid i drygt en vecka. Man älskar karaktärerna, man gråter till vissa händelser (yes, det hände) och plötsligt så är det slut. Det är liksom tomt, och man vill ha mer. Jämför det med att se på en film som du bara älskar på alla sätt och vis så du blir arg för att den slutar. Du vill se mer av alla karaktärerna. Så är det exakt här. Slutscenen ska vi inte tala om: DEN VAR SÅ FIN.


SEN KOMMER DEN HÄR JÄVLA SCENEN OCH FÖRSTÖR MITT HJÄRTA ÄNNU MER. DET DÄR ÄR EDWARD (HUVUDKARAKTÄREN, FLERA ÅR EFTER SPELETS SLUT) MED HAYTHAM, CONNORS PAPPA, SOM LITEN.
Assassin's-Fandomens reaktion: